Arméhistoria 3: Stig O'Deads Molestors (Tomb Kings)

Stig O’Dead reste sig genom dimmorna och mörkret ur sin tusenåriga stensarkofag. Det uråldriga dammet rann som sand från Faraons mumifierade lemmar, och det tomma knarrandet av torrt ben som sakta gnids mot torrt ben hade gjort mången modig man vithårig direkt där och då.

Nu fanns där ingen levande själ att paralyseras av den fruktansvärda uråldriga konungen. Om du inte räknar de ännu inte fysiskt döda Liche-prästerna, som genom pur ondska och mörk magi förlängt sina så kallade liv till oändlighet, förstås.

– Var hälsad o Gud och Konung, sade överprästen Anubius Cadavre.
Stig O’Dead vände med kuslig långsamhet sitt förtvinade huvud ett kvarts varv för att med sina till synes tomma ögonhålor stirra stint på prästen.

– Cadavre…, sade Farao O’Dead igenkännande med en djup ihålig stämma, lika skräckinjagande som resten av den odöda härskarens uppenbarelse.

– Vem har väckt min vrede?! rasade Farao Stig O’Dead, och hans orörliga ögonhålor började glöda, en starkt lysande röd pupill i ett tomt svart mörker.

– Herre, och bödel! Det är arméer i norr som kräver er närvaro för en kamp om den totala makten i denna värld, svarade Cadavre.

– AAARRRGHHH, vrålade härskaren, ett magnifik dödsångestladdat skri som bars med ökenvinden långt utanför Stig O’Deads majestätiska pyramid. Under lång tid framåt skulle det talas om skriet i de närliggande beduinernas läger.
– VILL DE ATT JAG SKALL KOMMA TILL DEM? DÅ SKALL JAG KOMMA TILL DEM! JAG BRINGAR KRIG, SVÄLT, PEST OCH DÖD I MINA FOTSPÅR! FRUKTA DÖDLIGA KRYP, APOKALYPSENS FYRA RYTTARE ÄR PÅ VÄÄÄÄÄG!

General: Emil Eriksson.