Arméhistoria 6: Lihains utvalda (High elves)

Länge har folket i Lothern lidit, på grund av att flera slags Chaos-arméer kommer och plundrar dem. Lihain har ända sedan barnsben, svurit att han ska göra allt han kan för att ändra på hans folks levnads standard. I Ultuhan finns det en gammal sägen som ingen visste om den var sann, men Lihain (nyfiken och dum dristig som han var) bestämmer sig för att ta reda på om det är så, det kan vara hans folks enda hopp.

Det som gör det lite extra svårt är att han vet inte vart han ska ta sig, han har nämligen aldrig varit längre ut än Lothern förut. Men strunt samma, tänker han, någon gång måste vara den första. Så han hoppar upp på sin drake Yiruruno och flyger runt för att hitta några ledtrådar. Så gör han dag efter dag, natt efter natt utan att finna den minsta förnimmelse av resultat.

Efter 20 års letande får han syn på något glimmande långt borta i horisonten, när han tittar närmare så är det något gult som skiner starkare än solen själv. Han beslutar sig för att redan nästa dag ta reda på vad det är.

Så kom den dagen då han skulle undersöka vad den gyllene saken var, kanske var det legenden som han alltid hade letat efter. När han börjar närma sig det som sken så starkt får han syn på massa fotfolk som rör på sig mot en stor kulle, men han känner inte igen det han ser, de är både fulare och fetare än alver. Men vart är de på väg? Han måste ta reda på det, han fattar mod till sig och flyger i riktning förbi den gula saken, fram till en kulle där redan flera olika folkslag står.
Men där!! Han får syn på något han inte kan beskriva med ord, men han vet innerst inne att det är det som hans folk behöver. Det som legend har talat om, detta är kullen!

Han skyndar sig hem och talar om för kungen i Lothern, och ber honom att få med sig med folk till hjälp för denna långa vandringen, för att ta hem det som han såg på kullen. Efter många om och men och i brist på annat så ger kungen med sig och skickar med sig en del av sin armé, i hopp om att slippa dem och få mera mat till sig själv.

Så nu är min far på väg gående mot en kulle, som jag tror heter Kings hill. Jag som har precis berättat detta är Lihains son och jag är för liten för att följa med, men han bad mig att skriva ner om det här äventyret så att våran släkt äntligen ska få något positivt vi kan vara stolta över och inte bara dårskap.

General: Oskar Lindberg